Sakarias Mårdh på ”Parken” under sin tid som ordförande i IFK Norrköping. Foto: Peter Holgersson

2025-10-15

Ett liv, ett drev

Sakarias Mårdh byggde ett av Sveriges största vårdföretag och var samtidigt IFK Norrköpings ordförande i en av klubbens mest turbulenta perioder. Vad händer med en människa när varje förlust får ett ansikte, när barnen får glåpord kastade efter sig på stan och när rollen du har blir större än den du är?

April 2024. Två vita plastbanderoller hänger mellan flaggstängerna utanför Idrottsparken. Blå sprayfärg, darrigt skrivet men med eftertryck: ”Först kommer alltid vårt lag. Att avgå är ditt bästa drag.”

Några timmar har gått sedan IFK Norrköping – med 13 SM-guld i bagaget – förlorade hemma mot IFK Värnamo. Ett lag med tre allsvenska säsonger. Resultatet: 0–4. Några supportrar har dröjt sig kvar, vill vädra sitt missnöje. Bakom träden reser sig det gamla vattentornet – tegelrött mot skymningen, 45 meter högt, en gång byggt för att ge tryck i stadens vattenledningar. I kväll: kuliss till ett tryck som behövde släppas ut.

Innanför dörrarna till kansliet står IFK:s ordförande Sakarias Mårdh. Ett par timmar tidigare buades laget ut på arenan. Styrelsen fick sms. Någon skickade en bild på banderollen. Han har sett den nu – och dem som hängt upp den.

Han vet att han inte måste gå ut. Flera har sagt åt honom att låta bli. Låt det passera. Det går över. Men det är något med stunden, något i kroppen som säger att det inte längre handlar om vad man borde utan om vad man kan leva med att inte göra.

Han drar på sig jackan och går ut. Plastduken rör sig i vinddraget. Några av dem tittar upp när han närmar sig.

– För mig är det ganska enkelt: att avgå när det blåser som mest är sällan rätt väg. Det är då man sätts på prov. Och om folk i ledande positioner kliver av när det blir jobbigt är det lätt att hela verksamheten hamnar i gungning, säger Sakarias Mårdh med något år distans till händelsen.

Han står kvar. Någon möter hans blick. En annan tittar bort. Samtalet är trevande men respektfullt. 

– Det är väldigt få gånger det blir bättre av att någon hoppar av en styrelse eller ledning mitt i en kris. Då uppstår en ny kris, ovanpå den gamla. Det gäller att stålsätta sig, försöka stå kvar och jobba sig igenom det.

Det var inte den verklighet han hade sett framför sig hösten 2020. Då kombinerade han uppdraget i IFK med att leda A&O Ansvar & Omsorg – ett vårdbolag han byggt upp från 80 till 2 500 anställda. Företaget grundades av hans pappa med idén att skapa en äldreomsorg så bra att man skulle kunna ha sin egen mamma där.

Verksamheten startade i Norrköping och var bland de första privata aktörerna när äldreomsorgen öppnades upp 1992. Sakarias Mårdh började jobba i bolaget 2005, lärde sig branschen på plats och tog över som vd tre år senare. Vid försäljningen till Forenede Care låg omsättningen år 2023 på drygt en miljard kronor.

Han beskriver vd-åren som både tuffa och roliga. Bland annat var bolaget tidigt ute med digital primärvård, en föregångare till Kry, som senare såldes till Doktor.se.

Men priset blev högt. Han jobbade dygnet runt, var alltid tillgänglig och först i efterhand insåg han hur lite balans det fanns. Branschen krävde snabba beslut varje dag och under expansionen hade han svårt att släppa kontrollen. Det tog tid att lära sig att lita på andra. Erfarenheten formade honom. Närheten, tempot, slitaget. Men också vad det innebär att stå längst fram – och längst kvar.

– Det är nästan roligare att leda ett medelstort bolag än ett jättestort. Då hinner du fortfarande vara nära det roliga som händer i verksamheten.

Och det var det där drivet, att bygga, förändra, hålla ihop, som gjorde att han sa ja när han fick frågan om att bli suppleant i IFK:s styrelse 2020.

– Det var ganska stökigt i klubben då, men för mig har IFK alltid betytt mycket – både personligt och för staden. Det är ju det största vi har i Norrköping. Så bara att få vara en del av föreningen kändes meningsfullt.

Hösten 2020 var, enligt Sakarias Mårdh, stökig i IFK. Som suppleant pratade han med personal, försökte förstå vad som skavde – när valberedningen hörde av sig.

– Tanken var aldrig att jag skulle bli något mer än ledamot. Jag ville påverka, hjälpa till, driva i en riktning jag trodde på. Men det blev inte riktigt som jag tänkt. Och någonstans där kom frågan: Kan du tänka dig att ta ordföranderollen?

Han hade redan en tung arbetsbörda, men tackade ja.

– Jag hade inte greppat hur mycket mer krävande rollen skulle bli. Jag trodde det handlade om några timmar i veckan men i praktiken blev det ett mer eller mindre oavlönat halvtidsuppdrag. Jag var uppkopplad dygnet runt. Det fanns inte en enda dag – inte ens julafton – då jag hade ett samtal som inte rörde IFK.

Med tiden blev det tydligt vad uppdraget också innebar: att bli ansiktet för något större än sig själv. Den som fick frågor, kritik, projiceringar. Rollen blev offentlig, men också personlig.

– Jag märkte hur det påverkade folk direkt. Var man än kom så ville folk prata IFK. Det var aldrig otrevligt, tvärtom, alla jag mötte var vänliga. Men det tog energi.

Det synliga trycket – möten, matcher, media – gick att hantera. Men det digitala, de anonyma kommentarerna och ryktesspridningen, var svårare att värja sig mot.

– Bakom skärmarna är tonen en annan. Ganska tidigt efter att jag blivit ordförande valde jag att sluta läsa kommentarer, slutade kolla Instagram, höll mig borta från forumen. Det betyder inte att jag slapp undan… jag fick ändå höra vad som sas, folk ’tar tempen’ åt dig. Men jag mådde inte bättre av att läsa själv. Snarare tvärtom. Alla har en uppfattning om vem du är, utan att ha träffat dig. Det kan vara rätt frustrerande. Och problemet är att det där till slut riskerar att påverka hur du fattar beslut; att du blir rädd för kritik. Och det är farligt. Då finns en risk att du börjar ducka för det nödvändiga, bara för att det inte är populärt i vissa kretsar.

Sakarias Mårdh stannar till för ett ögonblick, letar orden, fortsätter sedan:

– I en förening som IFK måste man orka fatta beslut även om de är obekväma. Du måste hela tiden påminna dig om vad som är bäst för verksamheten. Och de som skriver har sällan hela bilden. Då gäller det att stå kvar i det man tror på, att våga distansera sig.

Har du tvivlat på dig själv?

– Ja, det har jag. Särskilt sista året. Man jobbar dygnet runt men oavsett vad man gör så tycker folk att det är fel. Du märker att det inte spelar någon roll – om vi vinner så är det tur. Om vi förlorar är det mitt fel. Det gick inte att övertyga folk. Och när resultaten på planen går emot... då spelar inget annat någon roll. Jag kunde känna: Varför lägger jag ner så mycket tid när ingen verkar uppskatta det jag gör? Samtidigt försökte jag skaka av mig det. Tänka att mitt jobb inte är att bli omtyckt utan att stå kvar.

Under 2020-talet hamnade Sakarias Mårdh i två olika sorters drev. Det första som vd för ett vårdbolag, där ett av boendena hamnade i hård mediegranskning under pandemin. Det andra som ordförande i IFK Norrköping, en roll där kritik och ansvar snabbt koncentrerades till en punkt.

– Jag har varit med om drev tidigare, men det här var annorlunda. De är sällan faktadrivna – ofta är det rykten och spekulationer som tar fart, och då är det svårt att bemöta med fakta. Du kan försöka vara saklig, men det biter inte. När det väl har dragit igång lever det sitt eget liv. Det finns en punkt där det inte längre går att stoppa.

I vårdbolaget kunde han svara med siffror, processer och förklaringar. I IFK blev han själv måltavlan. På nätet växte missnöjet till något större, en ständigt pågående domstol där varje beslut ifrågasattes, varje tystnad tolkades och varje drag tolkades som bevis på inkompetens eller svek.

Orden som kastades var inte längre sakliga. De var riktade. Personliga.

Någon skrev: ”En riktig Kalle Anka-ledning med Mårdh i spetsen – klubben har blivit en cirkus.”

En annan: ”Sakarias Mårdh är helt jävla inkompetent.”

Och en tredje: ”Nu är det bara att ta nya tag inför 2025 och skicka parasiten Sakarias Mårdh och de andra i styrelsen långt bort åt helvete...”

– För mig gällde det att inte låta det påverka mig för mycket. Jag visste att om jag skulle hoppa av, då skulle det utlösa en ny kris i klubben. Så jag tog smällarna, mer eller mindre själv. Men det här drevet var mer personligt än något jag tidigare varit med om, till och med mer än när jag drev vårdbolaget och det blåste kring oss i media.

Kände du dig ensam i det?

– Både och. Vi hade en ordförandegrupp i Allsvenskan där vi kunde prata, och det hjälpte. Det är svårt att förstå trycket om man inte har stått i det själv. Men där kände alla igen sig – vi satt med samma erfarenhet. Det är ganska ensamt att vara ordförande. Du är en av många i en styrelse, men det är ändå du som får allt fokus utåt. Rollen är oproportionerligt exponerad. Vi är så många delar som måste fungera i en klubb, men det är ändå ordföranden som allt kokar ner till.

I efterhand ser han nyktert på det som gick snett. Han pratar inte om syndabockar utan om uppföljning.

– Vi borde ha följt upp vissa saker bättre. Men i en ideell förening är det svårare. Du har inte samma kontrollmekanismer som i ett bolag. Och allt blir symboliskt. Alla har åsikter. Allt tar längre tid.

Tittar man i protokollen finns inga reservationer. Besluten var gemensamma. Men ansvaret, det offentliga, hamnade hos honom.

– Det fanns många förutfattade meningar. Att jag skulle vara otrevlig, auktoritär, diktatorisk. Det är så långt från sanningen man kan komma. Jag har hela tiden försökt involvera så många som möjligt och jobba mot konsensus i styrelsen. Men det spelar ingen roll, det är ändå en person som får bära det utåt, även om allt gjorts som ett lagarbete.

Sakarias Mårdh ler snett.

– Det är inte många som säger att de älskar sin chef. Det ingår.

Som ordförande blir man ofta symbol för något större än sig själv. Hur har det påverkat dig?

– Det har varit jobbigt när barnen fått glåpord kastade till sig i skolan. Eller när det blivit personangrepp mot mig, fast det egentligen handlat om att fotbollen inte gått som folk hoppats. 

Har det känts orättvist?

– Ja, det kunde vara frustrerande när det kom kritik som vi inte kunde bemöta. Ibland handlar det om frågor vi inte får kommentera offentligt. Men samtidigt – om man tar en plats i en styrelse måste man vara beredd att bära ansvaret. Det visste jag.

Våren 2024, efter banderollen, blev det ännu tydligare att något hade skiftat. Missnöjet var inte längre bara riktat mot laget, det började riktas direkt mot honom.

– Det bubblade av olika orsaker, men bottennappet i tabellen blev någon slags katalysator. Och där, just där, kom de där två procenten – det som inte går att borsta av sig. Då försvinner lite av motivationen. Det är där du sätts på prov. Det är där du får välja: bryter du ihop eller tar du det som en utmaning?

Finns det något som inte går att skaka av sig?

– I en sådan roll blir du hårdhudad. Du fattar ett beslut, du står för det och sedan måste du kunna släppa det. I 98 procent av fallen går det. Men de där återstående två procenten... de gnager. De ligger kvar på kvällen. Och du får bestämma dig: Nu får du släppa det där. Du har gjort vad du kunnat.

Vad har du lärt dig om människor när det har blåst?

– Att inställsamhet är vanligare än ärlighet. När du sitter i en offentlig roll vill alla hålla sig väl, alla prata. Men samtidigt hör du också vad som sägs i andra sammanhang, eller ser vad som skrivs i andra forum. Allt sipprar fram till slut. 

Finns det någon bitterhet efter de här åren?

– Nej. Jag kan stå för det vi gjort. Jag är besviken att herr­laget inte lyfte, men jag är också väldigt stolt över det vi byggde med damlaget. Hade jag varit beroende av IFK för min egen skull – för mitt varumärke eller min karriär – då kanske det hade varit något annat. Men så har det aldrig varit.

Vad säger du till någon som är på väg in i en liknande roll?

– Fundera på varför du gör det. Om det handlar om att synas, ta plats, komma framåt – då är det fel anledning. Du måste verkligen vilja göra skillnad. Och du måste vara beredd på att det kommer bli tufft. Nästan alla får en smekmånad på ett till två år, men den tar alltid slut. Det spelar ingen roll om du vinner SM-guld. Förr eller senare blir du ifrågasatt. Och då gäller det att stå pall.

Hur ser du på ditt eget ansvar för det som hände rent sportsligt?

– Det finns två, tre beslut som i efterhand kan sägas bädda för den situation vi hamnade i. Men med den information vi hade då så var det beslut som de flesta i samma läge hade tagit. Och det är viktigt att säga: alla bär ansvar. Inte bara en.

Vad känner du för IFK idag jämfört med hur det kändes hösten 2020?

– Under ordförandeåren var det jobbigare att titta på fotboll. Lite av nöjet med att kolla på fotboll försvann. Jag kunde få ont i magen av ett baklängesmål. Det börjar släppa nu. Jag kan se matcher igen utan att ha hela klubben på axlarna.

Så det är en lättnad att slippa leva efter IFK:s matchkalender?

– Absolut. Jag behövde planera hela livet efter fotbollen ett tag. Men jag är fortfarande supporter som köper matchtröjor till barnen. På så sätt har inget förändrats. IFK kommer alltid vara större än en enskild person.