Från hotellobby till urnsänkning, Lotti Bjuvander gör service av livets sista kapitel. Foto: Satu Knape

2025-10-15

När döden möter serviceyrket

Hon har gått från att vara landets då yngsta hotell­direktör till att som 60-åring driva en begravningsbyrå i en gammal hundtrimsalong. I dag vill Lotti Bjuvander skapa avsked som lika gärna kan kallas kärleksförklaringar till livet.

Det första man ser när man kliver in på Strandvägens Begravningsbyrå i Åby är en senapsgul soffa omgiven av rottingstolar och en bukett snittblommor på bordet. Ljuset faller mjukt över grågröna väggar och inramade planscher. Atmo­sfären påminner mer om ett vardagsrum än en byrå.

– Jag vill att man ska känna sig som gäst, inte kund. Det ska vara personligt, tryggt och varmt, säger byråchefen Lotti Bjuvander.

Hon är långt ifrån den stereotypa bilden av en begravningsentreprenör. Bakgrunden finns i servicebranschen: hon blev hotelldirektör för Scandic Nyköping redan vid 25, byggde upp Wreta Gestgifveri, drev Villa Solliden i Kolmården och arbetade senare på Handelskammaren.

– Jag är entreprenör ut i fingerspetsarna. För mig är service det viktiga. Det får inte vara för fyrkantigt.

När hon som 55-åring berättade för omgivningen att hon ville öppna en begravningsbyrå möttes hon av skepsis. ”Du, som har så mycket liv i dig.” Själv såg hon det tvärtom.

– Jag älskar vackra miljöer, möten med människor, blommor, musik… Här kan jag använda allt det och göra avskedet så personligt det bara går.

Och personligt blir det. En sjökapten fick urnan sänkt i Bråviken innan gästerna samlades på bryggan för sill och snaps. En finsömmerska begravdes i sin egenhändigt sydda klänning. 

– Det finns inga måsten. Många vet inte att man kan ha en begravning där man vill och önskar. Ceremonin behöver inte äga rum i en kyrklig miljö.

Lotti Bjuvander beskriver arbetet som ”det ultimata serviceyrket”. Hon följer nyckeltal och räknar dödsannonser för att jämföra med ”komplementerna”. Förra året landade det på cirka 100 uppdrag.

– Men jag är inte så angelägen om att sälja den dyraste kistan. Vill de anhöriga ha en enkel kista med bårtäcke så blir det så – eller en ceremoni med urna. Jag är ingen toppsäljare och behöver inte vara det. Det viktiga är att avskedet speglar den man tar farväl av.

Själv har hon alltid varit rädd för döden. Kanske är det därför hon valt att möta den på sitt eget sätt.

– Jag utmanar gärna mina rädslor. Jag hatade att ta sprutor, därför blev jag blodgivare. Nu arbetar jag med döden varje dag och är inte längre rädd.

Hon vill ge samtalen tid och göra det mindre laddat att prata om döden.

– Vi vet alla att vi dör men vi vågar inte prata om det. Om man håller döden i ena handen och livet i den andra blir man mer tacksam för sitt liv.

När vi ses ringer telefonen flera gånger. Dottern Moa väntar barn; vattnet gick på morgonen, en månad för tidigt. Något senare ringer sönerna Svante och Oskar, skärrade efter att ha varit nära en frontalkrock. Liv och död i samma andetag.

– När man jobbar med det jag gör blir man varje dag varse vad som är viktigt i livet, säger Lotti Bjuvander.