Linda Robinson håller framtiden i händerna – bokstavligen. Vägen mot Europas egen chipförsörjning börjar med en tunn skiva som kan bära en hel industri.

2025-10-16

En östgötsk väg ut ur chipkrisen

Chipbristen blottade Europas sårbarhet. Nu tar Östergötland upp jakten på självförsörjning – med Norrköping och Linköping i spetsen. Vad som byggs här? Möjligen Sveriges svar på Taiwan i miniatyr.

Det låter som något som pågår bakom dubbla stängsel i ett subtropiskt industrikvarter: nervösa stater, sårbara leverans­kedjor och ett globalt maktspel om små, glänsande skivor av halvledare.

Men den kampen pågår också här – i Östergötland. Och den har fått fäste i Norrköping, där halvledare plötsligt inte bara är något för Taiwan, Intel eller Tesla, utan något man bygger framtid kring, mitt i ett gammalt fabrikslandskap.

Här leder Linda Robinson vid Norrköping Science Park och Christer Karlsson från Innovative Materials Arena arbetet med att etablera en svensk värdekedja för chip – och de vet exakt hur avgörande komponenterna är.

– Det är inget man tänker på till vardags, men utan halv­ledare skulle världen som vi känner den stanna. De finns överallt – i telefonen, tvättmaskinen, bilen och sjukhusets maskiner, säger Linda Robinson.

Pandemin blottade det som länge legat under ytan: hur beroende vi är av teknik vi inte ser. När fabriker i Asien stängde slog det direkt mot allt från bilindustri till sjukvård. Bristen på chip blev plötsligt ett problem också för länder långt från produktionslinjen.

Efteråt började EU tala högt om behovet av självförsörjning. I Sverige riktades blicken mot det som redan byggts upp i Östergötland.

– Vi är faktiskt ganska bra på det här, säger Linda Robinson med ett leende.

Den svenska satsningen ”Halvledare – en svensk värdekedja” har en budget på nästan 60 miljoner kronor. Förutom offentligt stöd bidrar industripartners som STMicroelectronics, SweGaN, Polar Light Technologies, TekSiC och Linköpings universitet med egen finansiering – något som fortfarande är ovanligt i liknande teknikprojekt.

Och tanken är inte att det ska stanna vid visioner och planer. Målet är att bygga något konkret – ett fungerande ekosystem där företag och forskning samverkar, och där resultat faktiskt ska gå att använda.

– Det här projektet har fått mer uppmärksamhet än något jag tidigare varit med i. Det unika är att vi bygger det tillsammans med företagen för att faktiskt få fram något fysiskt. En demonstrator som går att ta på, säger Linda Robinson.

Någon klassisk chipfabrik – ett så kallat ”fab” – är inte aktuell i själva projektet. Istället används Chalmers tekniska infrastruktur för test och utveckling, medan företagen står för produktionsbitarna.

– TekSiC och ST Microelectronics levererar kiselkarbid­materialet, det är själva bottenplattan. Sedan läggs gallium­nitrid ovanpå, förklarar Christer Karlsson.

– Det är nästa generations chip. En nisch, men en extremt viktig sådan, tillägger Linda Robinson.

Just den typen av material – där kiselkarbid möter galliumnitrid – är vad som gjort Taiwan till världsledande i chip­produktion. Det har också väckt internationellt intresse. Under ett Sverigebesök fick landets ambassadör en presentation av projektet i Norrköping.

Men trots att omvärlden blickar hitåt är projektets kanske största styrka något helt annat: att det bygger på samarbete mellan städer som ofta setts som konkurrenter.

– Det är Östergötland som driver det. Vi har byggt ihop det mellan Norrköping och Linköping – för att komplettera varandra. Linköpings universitet har varit ett litet epicentrum för kiselkarbidforskning i 30 år. De bolag som nu är med i projektet är avknoppningar från den forskningen. Det är världsledande kompetens, säger Christer Karlsson.

Till skillnad från de billiga kiselsystem som används i massproduktion handlar det här om mer robusta material som klarar höga temperaturer, spänningar och frekvenser – perfekt för framtidens elbilar, elnät, försvarssystem och kommunikations­teknik. Problemet? De går inte att köpa i Europa idag.

– Vårt stora försvarsföretag måste importera från USA. Och den leveranskedjan är inte självklart säker i dagens klimat. Kvar finns bara Kina, och ska vi verkligen bygga vårt försvar på kinesiska komponenter? frågar sig Christer Karlsson.

Vad betyder det här i praktiken för Norrköping? Fler forskare? Fler företag? En ny typ av arbetsmarknad?

– Jag tror att det kommer skapa tillväxt i de företag som är med. Och forskningen får också en skjuts – vi investerar bland annat i mätutrustning och infrastruktur. Det är deeptech-bolag som kommer behöva rekrytera. Och när de växer skapas fler arbetstillfällen runtomkring dem, säger Linda Robinson.

Visionen om en svensk chipindustri i miniatyr är inte orealistisk, men den kräver enligt henne att man hittar rätt skala.

– Vi blir inget TSMC. Men vi kan bli riktigt starka inom vår nisch. Och det är något att vara stolt över. Om vi blir en pussel­bit i en svensk eller europeisk kedja, där andra tar vid, så är det ändå stort. Första steget kan mycket väl tas här.

Norrköping kanske inte förvandlas till något nytt Silicon Valley över en natt – men förhoppningen är att fler unga får upp ögonen för vad som växer fram.

– Vi försöker väcka intresset för tech och materialutveckling. Det är framtidsyrken och du kan jobba både här och internationellt, säger Christer Karlsson.

Linda Robinson nickar instämmande.

– Man måste inte bli civilekonom för att ha en framtid. Chip­ingenjör funkar det med.