Mikael Ståhl i sin konsthall i Yllefabriken – en plats där råa pelare möter samtidskonst och 650 verk samsas utan filter. Foto: Peter Holgersson

2025-10-16

Konsten att samla mening

Vad är konst värd när man inte bryr sig om vad den är värd? För Mikael Ståhl är svaret 650 verk, en egen konsthall och en vilja att nå fram utan att provocera.

På väggen hänger en kolteckning. Några steg längre in står ett verk i silikon och borta i hörnet väntar en väv i flamländsk teknik. 

Det ser ut som en offentlig konsthall med kulturbudget och allt, men ingen kulturchef har haft ett finger med i spelet. Ståhl Collection är varken skattefinansierad eller statligt kuraterad. Det är Mikael Ståhls egen värld: byggd på lust, envishet och ett alldeles särskilt öga.

– Jag gör det här för att jag vill visa upp konst, inte för att tjäna pengar. Jag blir tillfredsställd av att göra det, säger han och lutar sig mot en av de råa, delvis trasiga pelarna i Yllefabriken.

Det var här, i en av Norrköpings mest omtalade industribyggnader, som han för fem år sedan slog upp dörrarna till ett rum där samtidskonsten möter tegel, damm och historia.

För honom fanns det en poäng i att inte polera ytan.

– Jag har ingenting emot att väggarna är lite trasiga. Det skapar nerv. Jag gillar när det är lite ruffigt, säger han.

Länge verkade det som att drömmen skulle förbli just det. Fastighetsbranschen – där han i decennier byggt upp Henry Ståhl Fastigheter till ett av stans största bolag – tog allt fokus. Särskilt efter att han köpt ut sina systrar.

– Jag var ensam ägare och satt med alla beslut, stora som små: ska man bygga för hundra miljoner? Hyra ut det? Vad händer med räntan, hur rör sig marknaden? Det blev många sömnlösa nätter. Och till slut kände jag att det började bli urvattnat. Institutioner kom in och drev upp priserna. Då kände jag att jag hade gjort mitt.

När bolaget såldes 2014 till Heimstaden frigjordes både tid och kapital. Drömmen som fötts redan på åttiotalet, och som förstärkts efter att han visat delar av samlingen på Norrköpings Konstmuseum 2012, började ta konkret form. 

Flera år av planerande och platsletande följde innan det blev dags att öppna med pompa och ståt. Inbjudningar var skickade. 150 gäster, konstnärer, gallerister. Maten beställd.

– Sedan blev det tvärstopp. Pandemin kom och allt ställdes in. I stället blev det en kaffevagn utanför och 20 personer åt gången med tre meters avstånd. Ingen vidare början...

Mikael Ståhl skrattar till. I backspegeln ser det ut som en smygstart, men i stunden var det frustrerande.

– Vi visste ju inte vad vi gjorde. Vi var helt nya i museivärlden; totala amatörer. Men det var också poängen: att inte göra det på samma sätt som alla andra.

Ambitionen var att ta bort glorian kring konst och sänka trösklarna men utan att tumma på kvaliteten.

– Jag har aldrig hört någon som tyckt att det varit svårt att ta till sig det vi visar. Det är så olika typer av verk, det finns något för alla.

Samtidskonst har ofta ett rykte om sig att vara otillgänglig, intellektualiserad och konceptuell. Det är en etikett Mikael Ståhl gärna river av.

– Jag gillar inte konstverk som kräver en lång förklaring för att man ska förstå dem. Det ska gå att känna något direkt utan att ha läst en essä.

Samtidigt finns det en baksida med att visa konst i dagens klimat, en som handlar mindre om estetik och mer om samhällets temperatur.

– Jag vill gärna skapa reaktioner, men inte provocera. Det är skillnad. Problemet är att gränsen har förflyttats. I dag räcker det med en avvikande mening för att bli påhoppad. Man riskerar hat och hot, särskilt på sociala medier. Det är inget man vill leva med. När hotnivån blir så hög att det krävs säkerhetsåtgärder bara för att hänga ett konstverk, då blir det till slut självcensur.

Mikael Ståhl tycker sig se att konsten i takt med detta blivit mer försiktig.

– På 70-talet var politisk konst vanlig. I dag har det mesta slipats ner. Allt blir lite mer mainstream.

Att klimatet har förändrats märks också i hur hans egen samling vuxit fram över tid. Det första verket han köpte var Pingvin 7 av PG Thelander. Sedan dess har samlingen vuxit till omkring 650 verk.

– Det har smugit sig på. Först lägenheten, sen kontoret, till slut ett litet ställe i Knäppingsborg. Plötsligt hade jag ett helt magasin fullt av konst som stod och samlade damm. Då blev det dags att göra något mer.

I samlingen samsas svenska namn som Cajsa von Zeipel, Lena Cronqvist och Nathalie Djurberg med internationella storheter som Yayoi Kusama, Tracey Emin och Georg Baselitz – en konstnär Ståhl gärna skulle vilja bjuda in till ett samtal i konsthallen.

– Han är en stor man, en riktig king. Jag skulle vilja veta vad han influerats av. Vad som format honom. Det är sådana samtal som gör det här spännande.

Det som skiljer Ståhl Collection från många andra konsthallar är också själva miljön. Inga vita, sterila kuber utan vindlande, råa ytor där konsten får hitta sin egen plats.

– Här har du olika rum med olika former. Man letar sig fram. Det är mycket mer intressant än att bara gå runt i en fyrkant, säger Mikael Ståhl.

Han drar sig för att kalla det museum.

– Ordet i sig låter så ambitiöst. Det är mer som en konsthall. Jag visar upp min samling, helt enkelt.

Att det just blev konst var kanske inte helt oväntat. Medan andra familjer tog sportlov i skidbacken tog Henry Ståhl med sina barn på konstresor genom Europa.

– Ofta åkte vi långa omvägar för att hitta något okänt museum i en ny stad, men vi var även på stora muséer som Chagall, Léger och Louvren. Som 15-åring var det förstås en stor upplevelse att köa för att se Mona-Lisa.

Sedan dess har konsten fortsatt att ta plats – först i hemmet, sedan på kontoret och till slut i en fabrik vid Motala ström. I dag är samlingen inte bara en privat passion utan också ett publikt rum, öppet för den som vill leta sig in bland pelare och pigment på onsdagar och lördagar.

Ändå är det sällan trängsel i dörren. Trots namn som Kusama, Cronqvist och Baselitz på väggarna är det inga Mona Lisa-köer som ringlar utanför.

– Det är frustrerande, för jag tycker ju att det är kul, säger Mikael Ståhl.

Att det dessutom kostar mer än det smakar ekonomiskt är inget som bekymrar honom nämnvärt.

– Jag räknar med att vi går back. Men det spelar ingen roll. Jag hade travhästar en gång i tiden, och det var inte heller någon vinstmaskin. Skillnaden är att tavlorna inte behöver veterinär. De blir inte halta, säger han skämtsamt.

Mikael Ståhl kallar det inte ett företag, men Ståhl Collection drivs ändå med en sorts entreprenöriell envishet och med estetikens frihet som enda affärsidé. Nästa steg? En större omhängning planeras till 2026, men redan i höst byts verken ut i flera salar. En solopresentation av Anna Camner står på tur, liksom en svartvit avdelning med både välkända namn och nya röster.

Samlingen förändras hela tiden. Men det Mikael Ståhl söker är detsamma, något som inte går att räkna i publik eller pengar.

– Det här kan jag hålla på med tills jag ramlar av pinn. Det ger mig något att tänka på, att drömma om.