Gamla kunder, leverantörer och kollegor gav Lotta Lovén kraft att resa sig igen. Foto: Peter Holgersson

2025-10-16

Från konkurs till nystart

Lotta Lovén skakade när hon lämnade in konkursansökan i tingsrättens reception. Byggföretaget hon byggt upp rasade över en dag och med det försvann allt: lönen, bilarna, tryggheten. Men det som sved mest var känslan av att ha blivit fråntagen sin frihet – som företagare och som människa.

Januari 2023. Lotta Lovén satt ensam på kontoret och gick igenom siffrorna. När hon ställde likviditetsanalysen mot bankkontot blev det tydligt: pengarna skulle inte räcka.

– Vi hade alltid skött våra betalningar, men den här gången gick det inte. Vi skulle inte klara av att betala momsen den månaden, säger hon.

Expandera Bygg i Norrköping var ett bolag i tillväxt, med drygt 40 anställda. Som delägare och ekonomichef kämpade Lotta Lovén sig genom pandemin, skenande materialpriser och en skakig konjunktur. Men det var inte bara yttre faktorer som ställde till det.

– Redan när vi tog över bolaget hade vi ett stort garanti­åtagande på oss. En underentreprenör gick i konkurs precis när arbetet skulle börja, och det höll på att fälla oss direkt, berättar hon.

– Vi lyckades ta oss igenom det, men fler garantiåtaganden tillkom senare. Vi hade låg orderstock från början och höll på att tappa ett 50-miljonersprojekt för att vi inte fick ut fullgörandeförsäkringen. Det var på håret.

Försäkringen gick till slut igenom, och för en stund lättade trycket. Men innan de ens hunnit hämta andan slog pandemin till. Projekten sköts upp och materialpriserna skenade. 

– När pandemin lugnat sig fick vi plötsligt tre större projekt. Det såg ljust ut igen. Vi bytte namn till Expandera, flyttade till nya lokaler och satsade oss igenom allt, säger hon.

Men mitt i satsningen låg också riskerna. Expandera hade fortfarande inte hunnit bli tillräckligt stabilt efter alla motgångar från början, och när ett av de nya projekten började strula fanns inget utrymme för motgångar.

– Det var ett uppdrag vi egentligen borde ha tackat nej till. Jag hade en dålig magkänsla redan från början. Men vi var i ett läge där vi behövde det, säger hon.

Kunden började ganska snart hålla inne stora belopp – flera miljoner kronor som Expandera var beroende av för att klara vardagen.

– Vi lade alla kort på bordet och förklarade hur illa det var. Men det fanns varken förståelse eller vilja att hitta en lösning.

Lotta Lovén försöker hålla tillbaka tårarna när hon tänker tillbaka.

– Man känner allt på en gång – ilska, sorg, frustration. Man gör verkligen allt man kan för att rädda ett helt bolag med många anställda. Det är hemskt. Jag tror inte man kan förstå hur det känns om man inte varit där själv.

I efterhand har mycket suddats ut. I dag minns hon inte ens vad kunden hette. Namnet har bleknat, men det spelar ingen roll. Det hon burit med sig är något annat – tyngden i kroppen, känslan av att hela ens livsverk håller på att gå i bitar.

– Jag minns hur det kändes att gå de där stegen till tingsrätten. Jag skakade och pulsen var skyhög. Att bokstavligt talat lämna in en konkursansökan i receptionen… det var en av de värsta dagarna i mitt liv.

Senare samma dag samlade de personalen till ett möte på kontoret.

– Jag grät medan jag pratade. Försökte vara saklig, men det gick inte. Vi hade en fantastisk personalgrupp. Det var fruktansvärt att stå där och meddela att ett fyrtiotal personer kanske inte längre skulle ha ett jobb att gå till.

Konkursen slog hårt även på ett personligt plan. Lotta och sambon Joakim förlorade sin enda inkomstkälla över en natt. De stod plötsligt utan lön, med fyra barn att försörja. Bilarna försvann. Som delägare hade Lotta Lovén dessutom ingen rätt till statlig lönegaranti.

– De första tankarna var rena katastroftankar. Hur ska vi överleva? Vad händer med huset? Vad är jag ansvarig för personligen? Man har ingen aning.

Men rädslan fick aldrig fäste. Hon tillät den inte. I stället växlade hon över, instinktivt, till något hon själv kallar ett slags fight mode.

– Man har inte lyxen att lägga sig ner. Jag började planera, tänka, räkna – jag var till och med på en jobbintervju på en ekonomiavdelning. Men det kändes inte rätt. Jag var inte klar. Det kändes som att jag blivit snyltad på möjligheten att driva eget. Jag älskar friheten, att äga min tid. 

Hon och Joakim började så smått prata om att starta något nytt. Ena dagen var de fast beslutna att satsa. Nästa dag tvivlade de. De var slutkörda – och osäkra på om någon ens ville jobba med dem längre. Men det visade sig snabbt att de hade mer förtroende kvar än de vågat tro.

– Vi träffade gamla kunder, leverantörer och tidigare medarbetare. Det var nästan överväldigande. Flera leverantörer ställde upp och gav oss längre kredittider än normalt. Vi hade trott att vi skulle behöva förskotts­betala. Stödet vi fick gjorde att vi vågade tro på det här.

Det blev starten på något nytt. XP Bygg växte fram hemma vid köksbordet – med en container som förråd och ett kontorsrum de lånade in sig i.

– I början var vi två snickare. Nu är vi nio – elva med Joakim och mig. Vi jobbar med byggservice, mot försäkringsbolag, fastighetsägare och privatpersoner. Det är mindre riskfyllt. Vi kommer troligtvis inte att jobba med stora entreprenader de närmaste åren – om ens någonsin.

Är det en direkt följd av konkursen – att ni valt en annan väg?

– Absolut. Vi tog över Expandera med stora fasta kostnader. Nu har vi byggt upp XP Bygg med försiktighet. Vi har full kontroll och det känns bättre i magen.

Lotta Lovén understryker att XP Bygg inte är en fortsättning – det är en nystart.

– Den här gången fick vi själva välja hur vi ville bygga upp bolaget från början. Det är en frihet jag aldrig haft innan. Jag har blivit mer återhållsam, tänker på varje kostnad samt på hur vi styr och vad vi behöver. Det är en enorm skillnad.

När konkursförvaltarens slutrapport kom några månader senare bekräftades allt svart på vitt. Det fanns inga anmärkningar på bokföringen, inga tveksamma utbetalningar, inget ansvar som brustit. Allt var i sin ordning – och nu stod det på papper.

– Det betydde mycket att det blev offentligt. Att folk kunde se att vi inte gjort något tokigt. Att vi hade gjort allt vi kunnat. och att vi kunde hålla huvudet högt.

Men även om rapporten slog fast att de gjort rätt försvann inte känslan som följt henne genom månaderna efteråt.

– Jag har förträngt mycket, men det kommer tillbaka ibland – känslan av allt som hände, och hur snabbt det gick. Och det är okej. Man bär det med sig.

Det som bar henne framåt var också andra människor. Flera tidigare kollegor valde att följa med in i det nya bolaget – en gest som betydde mer än de kanske själva förstod.

– Det var nog det som gjorde att vi vågade. Vi kände att vi kunde stå för det vi gjorde. Vi visste att vi inte var ensamma.

Och i dag?

– I dag känns det fantastiskt att se vad vi byggt upp. Men det är inte storleken som räknas. Vi har sagt att vi inte behöver bli större. Det ska vara hållbart – och det ska vara vårt.