2025-10-16
Den sista efterfesten
När socialt etablerade svenskar med beroendeproblem söker hjälp reser de inte till Chateau Marmont eller Malibu – utan till en herrgård i Norsholm med bubbelgumsrosa skinnfåtöljer, popkonst på väggarna och guldpalmslampor i taket. Formgivaren Robert Bohman, själv före detta missbrukare, kallas beroendevårdens mest oväntade nytänkare.
En vinterdag år 2000 kastade sig Robert Bohman ut ur en Toyota-buss i Kramfors. Det var inget försök att fly. Han ville ta sitt liv.
Några timmar tidigare hade han blivit nedbrottad utanför ett behandlingshem som kastat ut honom. Han var påtänd och hade inte betalat i förskott – och enligt hemmets principer fick den som inte kunde lägga pengarna på bordet lämna plats åt nästa.
– Jag bönade och bad. Men det spelade ingen roll. De kastade in mig i bussen och körde mig till stationen.
När bilen passerade en bro öppnade han dörren och kastade sig ut. Kylan bet genom kläderna när han landade i en snödriva. Han låg kvar och spelade död. Kanske skulle det räcka.
Det gjorde det inte. När han vaknade upp på polisstationen morgonen därpå, efter att själv ha ringt polisen, fanns en textrad från ett tolvstegsmöte i huvudet: ”Det finns de som inte förmår vara ärliga – för dem är chanserna mindre.”
– Jag insåg att jag aldrig varit ärlig, varken i behandlingarna eller mot mig själv.
Dagen därpå kom han tillbaka till behandlingshemmet och la korten på bordet: lögnerna, återfallen, kokainet i pauserna. Och efter att han betalat fick han komma tillbaka.
– Det var min sista chans. Efter sex behandlingar, ett LVM och ett hjärtstopp var det första gången jag faktiskt försökte.
Och där, i glappet mellan snödrivan och behandlingshemmet, börjar berättelsen om varför två herrgårdar i Östergötland erbjuder något helt annat än vård som vanligt.
I dag, 24 år senare, driver han några av Sveriges mest omtalade initiativ inom beroendevård: The House i Stockholm, The Mansion i Kimstad och The Club House i Norsholm – det senare ett nyktert reträttboende för människor som redan slutat använda men som vill fortsätta leva nyktra i en social gemenskap.
På Norsholms herrgård har en cirkel slutits. Men för att förstå varför han hamnat just här, med bubbelgumsrosa fåtöljer och nyktra medlemshelger, måste man gå tillbaka till början. Robert Bohman växte upp i ett hem präglat av missbruk. Både hans biologiska far och styvfar var alkoholister.
– Jag svor att aldrig bli som dem. Ändå var jag tolv när jag snodde min första vinflaska. Och det var fantastiskt. Jag kände direkt att det var så här jag ville må.
Snart följde cannabis, amfetamin och till slut kokain – Robert Bohmans huvuddrog i nästan tio år. Samtidigt började han forma sin karriär som designer, klubbarrangör och scenograf. Vid 20 öppnade han en modebutik i Stockholm, arrangerade fester, ritade klubbar, gjorde reklamfilm.
– Jag trodde länge att drogerna var min superkraft. De gjorde mig kreativ, trodde jag. Men det var ju bara jag. Kreativiteten fanns redan.
Robert Bohman blev en aktad person i Stockholms nöjesvärld. Han syntes i rätt rum, umgicks med rätt människor, verkade ha allt.
Men bakom kulisserna rasade tillvaron. Han sov en timme i taget, vaknade av abstinens, tog en lina. Whiskyn låg gömd under madrassen. Ändå trodde han att han hade kontroll: ”jag kan sluta när jag vill…”
Tills kroppen sa ifrån.
Mitt i julruschen på NK bad han sin dåvarande fru om hjälp. På akuten avvisades han först – han verkade inte tillräckligt berusad. Blodprovet visade 3,7 promille.
– Jag levde med så mycket kokain i kroppen att jag fungerade på den nivån. Det var som att systemet vant sig.
Det följde år av behandlingar – sex vändor totalt. Men varje gång föll han tillbaka. Vården fungerade inte. Miljöerna var deprimerande, väggarna prydda med Gud-citat. Han kände sig aldrig hemma.
– Jag satt där bredvid någon som just kommit ut från kåken. Vi hade båda ett problem, men vi kom inte från samma värld – och då blir det svårt att relatera.
Vändningen kom i New York dit han åkt bara för att gå på ett tolvstegsmöte för kokainister.
– Plötsligt satt jag i ett rum där folk faktiskt pratade mitt språk. Jag förstod direkt: det här handlar om mig. Jag kunde relatera.
Sedan dess har han inte tagit en droppe alkohol eller rört någon form av drog. 29 december 2000 är hans tillfrisknandedatum.
Fem år senare började han utbilda sig till alkohol- och drogterapeut. Han insåg snabbt att behandlingshemmen han själv varit på fortfarande såg likadana ut.
– Jag tänkte: ska det verkligen krävas fyrabäddsrum och mulltoa för att bli nykter?
2015 öppnade han The Drawing Room i Norsholm – ett behandlingshem för socialt etablerade personer. Målgruppen: de som inte förlorat allt. De som fortfarande håller ihop ytan men tappar greppet inombords. Människor som inte känner igen sig i stereotypen av en missbrukare.
– Det handlar inte om lyx utan om värdighet. Om att attrahera snarare än propagera. Många av klienterna sa: ’Det såg ju så härligt ut – därför valde jag er.’
Robert Bohman såg något i de svaren. I en bransch där tillfrisknandestatistiken ofta ligger runt sju procent började han mäta på ett års obruten nykterhet. Hans modell visade 60 procent direkt tillfrisknande, 25–30 procent till efter ett eller två återfall.
– Ingen annan bransch hade accepterat så dåliga siffror som vården ofta gör. Man säger att återfall är en del av processen. Men vårt jobb är ju att hjälpa folk undvika dem.
The Drawing Room såldes efter några år till Nämndemansgården. När Roberts avtal gick ut 2018 tog han konceptet vidare, först till Berlin, där han bodde då, sedan till The House i Gamla stan i Stockholm. Här kombineras tolvstegsprogrammet med KBT, compassion therapy och design.
– Tolvstegsprogrammet förkastas ofta för att det uppfattas som religiöst. Det är det inte. Hos oss har jag tagit bort allt sånt. Ingen checkar in på rehab för att hitta Gud. Det får man gärna göra på egen hand, men det ska inte prackas på någon. Vi utgår från forskning, inte tro.
2021 gick Robert Bohman ihop med Felix Granander. Verksamheten flyttade då hem från Berlin till Sverige och snart expanderade de med Forsby herrgård i Kimstad, nu kallad The Mansion, med 28-dagars internatprogram och personliga kockar, tränare och läkare. För dem som vill stanna längre finns The Barn – ett sober living-hem på gården. Men något saknades. En plats för fortsättningen. Så 2024 köpte de tillbaka Norsholms herrgård och öppnade The Club House.
– Det här är efterfesten. Och jag har fan så mycket roligare nu än jag hade då, säger Robert Bohman.
På Club House sker Private Client-behandlingar för klienter som av olika anledningar behöver total anonymitet där klinten har herrgården helt för sig själv. Det är också en exklusiv medlemsklubb för klienter med minst ett års nykterhet. Här hålls relationshelger, samtal om sorg, intimitet och medberoende. Klubbens filosofi: nykterhet är inte målet – det är grunden.
– Jag vill att folk ska känna sig stolta. Om någon lägger upp en bild från oss på Instagram och skriver ’Nykter i sex år’ har vi lyckats bryta stigmat kring sjukdomen.
För Robert Bohman, som formgett bland annat Pop Story vid ABBA-museet, ska varje rum ha en funktion – men också en känsla.
– Jag har byggt nattklubbar, reklamkoncept och miljöer i trettio år. Men det här är min viktigaste scenografi.
Han lutar sig tillbaka i en låg, skinnfåtölj med leopardmönstrad kudde, som han själv designat och gjort mönstret till. På väggen bakom honom slingrar sig bananblad i tapeten, en neonskylt viskar Yes we are open och ett guldfärgat konstlöv vilar i hörnet. Rummet är som ett skruvat kollage av Pop Art och Palm Springs-glamour men på något vis får han det att fungera – med sin mörka silhuett, tatuerade händer och stilla intensitet mot det nästan absurt lekfulla rummet som fond.
– När jag skapar handlar det inte alltid om vad jag tycker är snyggt. Det handlar om vad som får människor att känna. Ett rum kan ge en känsla av att man är välkommen, eller inte.
I salongen på Club House står soffor i rosa skinn. Tavlorna skriker popkonst. En skylt ovan dörren lyser: Honesty Bar. En samling bordsspel står uppställda under glas och över ett av borden hänger ett konstverk där orden ”ILLUMINATUS – what were we thinking?” sticker ut i gult och rött. Det är både inredning och självreflektion.
– En behandlingsmiljö måste inte se ut som en institution. Den får gärna kännas som ett hem. Eller som ett galleri. Det viktiga är att det känns, att det får dig att känna dig trygg, nyfiken eller får dig att le.
Och även om Club House är en social klubb snarare än ett behandlingshem så är den inte för alla. Det krävs minst ett års dokumenterad nykterhet för att bli medlem. Samtidigt lockar platsen en särskild publik. Många är företagsledare, kreatörer eller offentliga personer – människor som sällan söker hjälp i traditionell vård.
– De flesta av våra klienter är högpresterande personer, ofta med höga posttoner och inte sällan offentliga. Personer som sällan ber om hjälp och ännu mer sällan får rätt slags svar. De har ofta mycket kvar att förlora, och svårt att erkänna att de tappat kontrollen över något så ’enkelt’ som alkohol.
För den som vill gå i behandling på systerhemmet The Mansion i Kimstad ligger kostnaden på 265 000 kronor för fyra veckor, inklusive eftervård. På Club House tillkommer medlemsavgift och boendekostnad om man vill stanna över helger. Vid Private Client-behandling offereras kostnaden utifrån behöv och upplägg. Men Robert Bohman är tydlig:
– Vi finns till för dem som vill leva. Som vill skratta nyktra, sörja nyktra, dansa nyktra, flirta nyktra.
Därför får man påbörja sin behandling på The House, The Mansion och The Club House – innan man betalar.
– Vi har 30 dagar faktura. Det kanske låter som en liten sak men ingen ska behöva stå på en gårdsplan, påtänd och pank, och bli nekad hjälp. Jag vet hur det känns.
FAKTA: The Mansion
• Forsby herrgård, Kimstad.
• 28-dagars internatbehandling i sober boutiquemiljö.
• Max 10–12 klienter åt gången.
• Egna rum med badrum, personliga kockar, daglig träning.
• Kombinerar tolvstegsprogram med KBT och compassion therapy, en metod som hjälper klienten att möta sig själv med mindre skam och mer medkänsla.
FAKTA: The Club House
• Norsholms herrgård.
• Private Client, exklusiv behandling för en klient i taget där hela behandlingen anpassas efter situation och person.
• Exklusiv medlemsklubb för personer med minst ett års dokumenterad nykterhet.
• Fokus på livet efter missbruket. Samtal om sorg, relationer och tillhörighet.
• Ingen behandling, men terapeutisk närvaro och gemensamma aktiviteter.
• Medlemskap sker genom ansökan.