Micael Bydén mellan två liv: från rikets överbefälhavare till civil rådgivare med Bydén Ops AB i Norrköping. Foto: Peter Holgersson

2025-10-16

Från ÖB till AB

Efter nio år som Sveriges överbefälhavare landade Micael Bydén i Norrköping. Ingen uniform. Inga vakter. Ingen stab som styr kalendern. Bara han, ett nystartat bolag och en vilja att leda på sitt sätt. Men vad händer när ÖB inte längre representerar en nation utan bara sig själv?

Den massiva ståldörren framför honom har tre vred – grova, matta, byggda för att stå emot det som inte får hända. De flesta av oss skulle passera dem utan att tänka. Men Micael Bydén drar långsamt i ett av dem, inte för att öppna utan för att känna tyngden. Fingrarna vilar någon sekund. En liten rörelse men med en slags laddning som bara finns hos den som vet varför dörren till detta skyddsrum en gång byggdes.

Vi står flera våningar under Campus Norrköping. Luften är torr, ljuden dova. Ovanför honom lyser en grön skylt: nödutgång.

– Det här är ett bra ställe att vara på om det blir riktigt illa, säger han, utan dramatik.

Någon annan kanske hade sagt det lättvindigt. Men inte han. Orden stannar kvar i rummet, svävar mellan betongen och tystnaden. 

För bara några år sedan nämnde knappt någon ordet skyddsrum. Det fanns i gamla instruktioner, möjligen i en kommunal översikt, men inte i våra medvetanden. Och ändå byggde vi dem en gång för att kunna gömma det vi helst slapp tänka på. Nu pratar vi om dem igen, inte som historiska kvarlevor utan som en konkret del av samhällets beredskap.

Det här rummet är inte byggt för övning. Det är byggt för att stå emot. Och här, mellan varningsskyltar, pansar och ventilationsrör, känns det som om tiden tvekar. Det kunde vara 1983. Eller i morgon.

Och just här, mellan skydd och ansvar, står en man som vet vad det innebär att bära det. Inte i teorin utan på riktigt.

Micael Bydén bar ansvaret för Sveriges säkerhet under ett av de mest dramatiska årtiondena i modern tid – genom pandemi, upprustning, Natoansökan och krig i Europa. Han var överbefälhavare när freden inte längre var självklar, och bar ett uppdrag som för länge sedan slutat vara bara ett yrke.

Nu är han inte det längre. Uniformen hänger i garderoben, orörd sedan den 1 oktober. Han vet exakt var den hänger. För denna artikels fotografering tog han fram den – efter viss övertalning.

– Jag har inget behov av att visa upp mig i uniform längre. Den tiden är över. Den har hängt där sedan jag slutade. Jag är inte ÖB och behöver inte gå omkring och markera det.

I vardagen är han sig själv. Ingen som rensar mejlen. Ingen som säger var han ska vara om tre timmar. Han går själv på stan, tränar på X Force, handlar i centrum. Något han inte gjort på åratal.

Förr var det alltid någon i släptåg: säkerhetsfolk, vakter, skydd. Nu är de borta.

– Det var ju inte så innan jag fick mitt förra jobb. Då kunde jag röra mig fritt. Ju sämre omvärldsläget blev, desto mer påtagligt blev det. Någon var alltid där. De senaste månaderna har jag ibland tänkt på var de tagit vägen, om de tappat bort mig.

Folk känner fortfarande igen honom. I butiken, på hund­promenader, på gymmet. 

– Det händer rätt ofta, faktiskt, men det gör mig inget. De som kommer fram är alltid trevliga. Det är bara roligt. Fint, till och med. Jag har aldrig haft något behov av att dra mig undan från människor. Men… man lär sig att vara medveten om var man är.

Han pausar, ser sig omkring, som för att visa att den där blicken fortfarande finns där.

– Jag går inte runt och tror att någon ska slå mig i huvudet, men det vore naivt att tänka att allt alltid är tryggt. Jag är rätt uppmärksam. Inte paranoid, bara tränad. Och visst – jag är väl inte direkt ett mål längre. Jag är en lite äldre gubbe nu även om vissa reflexer sitter i.

Var du orolig för sin egen säkerhet i rollen som ÖB?

– Det fanns tillfällen då jag blev informerad om att jag borde vara extra vaksam. Ett var i Almedalen – jag hade hållit ett anförande och skulle gå därifrån när jag såg ett gäng unga killar som sökte ögonkontakt. Jag trodde att det var soldater eller sjömän så jag gick fram. Men de ville inte hylla mig – de ville snarare tala om att de inte tyckte om mig. Och då agerade vakterna rätt snabbt. De tog mig därifrån innan jag själv riktigt hunnit förstå vad som var på gång. 

Blev det aggressivt?

– Det var verbalt, uttrycken var så pass tydliga att man fattade direkt att man inte borde stå där. Helst inte vara där överhuvudtaget. Men det är ett tillfälle bland väldigt många fina möten. 

Micael Bydéns namn är tätt sammanvävt med Sveriges återuppbyggda försvar. När han tillträdde 2015 – som generalmajor, direkt befordrad till general – var det i skuggan av Rysslands annektering av Krim. Landets försvar hade rustats ner i årtionden. Internationella insatser hade prioriterats framför territorialförsvar. Micael Bydén fick i uppdrag att vända det.

– Uppdraget var att återta det som är självklart: försvaret av landet.

Och han gjorde det. Under hans ledning återinfördes värnplikten, armén byggdes upp, Gotlandsförsvaret återetablerades och försvarsanslagen tredubblades. Allt medan pandemin svepte över världen, kriget i Ukraina bröt ut – och Sverige tog steget in i Nato.

Han höjde sällan rösten. Men i Sälen, på Folk och Försvars rikskonferens i januari 2022, sa han rakt ut att svenskar borde förbereda sig – även på individnivå. Några veckor senare gick Ryssland till fullskalig attack mot Ukraina.

Sedan dess har det hänt en hel del, i världen och i hans liv. Nu sitter han i ett konferensrum på Campus Norrköping, med en kopp kaffe framför sig. Det är drygt ett halvår sedan han lämnade posten som ÖB. 

– Jag försöker hitta min plats som invånare här i Norrköping. Jag har inte sökt att synas. Jag mår bra av att vara borta från offentligheten. Men jag saknar sammanhanget.

Kort efter avskedet flyttade han hit. Han ville skapa något eget, men inte från noll. Något där erfarenheten fortfarande fick plats, men där titeln inte behövdes. Och det var inte bara hans beslut.

– Det är tack vare Linda, säger han.

Linda Staaf, tidigare underrättelsechef vid Noa och en välkänd röst i offentligheten, är jurist och ekonom som arbetar kvar inom polisen. Det var kärleken till henne som fick Micael Bydén att flytta till Norrköping – och till ett nytt liv att bygga tillsammans. Ett gemensamt hem. En hund. Något att dela.

Men också: något att skapa.

– Jag fick rådet av äldre kollegor: du borde ha ett bolag. Då kan du göra vad du vill. Och det kändes rätt.

Bydén Ops AB registrerades hösten 2023. En enkel struktur, men en tydlig riktning: strategisk rådgivning, ledarskap, om­världs­analys. Ett sätt att fortsätta vara relevant men på egna villkor.

Det första uppdraget som civil kom från Region Öst. Sedan dess har det blivit fler; näringslivsdagar, strategisamtal, före­läsningar. Men det han saknar är det där mer uthålliga.

– Jag behöver inte leda. Men jag vill vara en del av något. Det får gärna vara lite krångligt också. Det är då något uppstår.

Vilka typer av företag jobbar du med i dag?

– Jag väljer att inte nämna några namn, men det är inte försvarsindustrin. Ett bolag jobbar med ledarskap och rekrytering, de andra två ligger inom produktion – ganska tekniktunga verksamheter med koppling till AI, signalbehandling och sådant som gränsar till radarteknologi. Bolag som ligger helt rätt i tiden.

Du får många förfrågningar. Hur väljer du vad du faktiskt går in i?

– Det kan låta som att jag gnäller, men just nu håller jag på att lära mig något som är nytt för mig: att administrera mig själv. Mejlen, kalendern, planeringen – sådant har jag inte skött själv på många år. Någon annan har alltid gjort det, vilket har gett mig arbetsro men också gjort att jag slarvat med min egen tid. Nu märker jag hur mycket det faktiskt tar – och att det inte alltid blir rätt när jag försöker svara på allt själv. Jag är mitt i en upplärningsfas, helt enkelt.

Du har sagt att du har svårt att säga nej, men när gör du det ändå?

– När kalendern blir för full. Då blir det inte bra för någon. I början av året hade jag en fin rytm: ut med hunden, träna, förbereda, kanske ett uppdrag i veckan. Men nu i maj har det blivit för mycket – många möten, många stämmor. Förra veckan var jag på två, en inom transport och en inom bygg. Jätte­spännande, men intensivt. Det handlar ofta om total­försvar, säkerhetsläget, näringslivets roll – och jag brukar alltid väva in ledarskap. För det är ju det som avgör om det lyckas eller faller.

När förstod du att det inte går att köra på hur mycket som helst?

– Det där blev tydligt under pandemin. Innan var det back to back – man hann knappt ta en kopp kaffe. Vi började prata om att lägga in egen tid i kalendern, men ändå blev dagarna ofta helt fulla. Jag tänker ibland på Afghanistan. Där jobbade vi sju dagar i veckan, hela tiden samma rutiner. Men ibland tvingades man åka ner till Kabul för ett möte, och då behövde man övernatta. Bara det där dygnet bort från basen gav energi. Det gjorde skillnad. Jag tror att det är samma sak här hemma. Man måste bort ibland. Vi måste vara rädda om våra helger, våra somrar. När gränsen mellan jobb och fritid suddas ut för mycket blir det inte bra.

Det sägs att din kalender var så full att du fick ont i magen i efterhand.

– Ja, det stämmer. Det var under pandemin, när vi började titta tillbaka och insåg att det där tempot… det ville vi inte tillbaka till. Om jag själv varit nära väggen? Jag vet inte. Jag har aldrig haft de där tydliga kroppsliga symptomen. Men vi påverkas olika. För vissa är det att inte hinna med. För andra är det besluten. För mig är det när människor far illa. 

Var det viktigt för dig att vara omtyckt som chef?

– Bra fråga. Klart det är roligare att få höra att man gjort något bra – det tycker nog alla. Men om man går runt som myndighetschef för Försvarsmakten med målet att bli populär, då tror jag att man kommer att fara rätt illa. Det viktigaste är att acceptera att det kommer att finnas olika uppfattningar. Det kommer alltid att vara så. 

Hur vill du vara som ledare – hur vill du framstå?

– Jag vill uppfattas som lyhörd och tydlig. Det värsta jag vet är när man lämnar ett rum och undrar: vad sades egentligen, vad menade den som bar ansvaret? Då har man misslyckats som ledare. Och det handlar inte om att vara briljant – det handlar om att säga saker rakt ut, utan omskrivningar. I dag krånglas mycket till med buzzwords som ’nudging’ och ’up­scaling’. Det är bara fånerier, om du frågar mig. Före­dömets betydelse, att värna gruppen, att leva som man lär – det är det som räknas. Annars är du inte trovärdig.

Micael Bydén säger det utan åthävor, lika mycket till sig själv som till mig. Samtalet har snurrat kring principer, ansvar och vad det innebär att bära en roll. Men roller är också platser och den han bär nu har bytt både namn och geografi. För det är i Norrköping han har landat.

– Jag var här mycket i början av 90-talet, när vi flög simulator på F13. Det fanns ingen sådan uppe på F21, så vi var här veckovis – flög, tränade, promenerade lite. Men ärligt talat: jag tyckte inte det var någon särskilt rolig stad. Det var mörkt, hände inte mycket och jag såg aldrig något av industrilandskapet. Det var en helt annan bild då. Förutom Palace på torsdagar – där var det kul… 

I dag möter Micael Bydén en annan stad än den han minns från 90-talet.

– Jag är i en fas där jag uppskattar allt det fina, men också lägger märke till det som fortfarande behöver tas om hand. Jag bodde i Södertälje i många år, och det finns områden här som påminner om det. Men det finns också vilja. Jag såg nyligen en ny vision; en film om ett Norrköping som förbereder sig för framtiden. Det finns något att bygga vidare på här.

Finns det krigsviktiga företag här i stan?

– Absolut. Norrköping är en knutpunkt – järnväg, väg, hamn – med stora möjligheter för transit och logistik. Jag vill inte peka ut något enskilt bolag men det finns många företag som kommer att vara avgörande den dag det verkligen blir svårt. Och det är upp till varje företag att fundera: är vi en sådan verksamhet? Och om vi är det – vad är vår plan? Det handlar inte om att ställa om allt över en natt. Men det kräver medvetenhet. Att titta på personalen man har tillgång till, tänka igenom vad som krävs för att hålla igång maskineriet. Det kostar lite tid och engagemang, men behöver inte vara märkvärdigt. Problemet är att vi ofta pratar om hoten – men stannar där. Vi tror att vi är förberedda bara för att vi pratat om det. Men det är skillnad på att ha sagt något – och att faktiskt ha gjort något.

Han stannar där ett ögonblick, men bara kort. För det han säger om företagen gäller lika mycket samhället i stort.

– Vi är fast i nuet. Vi hanterar kriser, men vi har tappat blicken för riktningen. I en organisation, ett företag, ett land – du måste kunna agera här och nu, men du får aldrig släppa taget om imorgon. Du måste ha en plan. Framför allt: du måste ha en kurs. En kardinalkurs. Något du kan manövrera runt – men aldrig tappa ur sikte.

När han är ute och föreläser händer det att någon frågar hur det känns; att bära hela bilden inom sig. Världsläget, riskerna, vad som kan hända.

– Man måste se det realistiskt utan att skjuta det ifrån sig. Men jag är noga med en sak: att aldrig släppa ljuspunkterna. Om vi gör det riskerar vi att förlora hoppet, och att vi blir defaitistiska. Dit ska vi inte.

Han låter det landa, men fortsätter snabbt med en ton som är mer reflekterande än retorisk:

– Bilden blir ofta rätt mörk, även om jag inte tar upp allt. Jag brukar fråga: är vi medvetna? Och visst, de flesta i rummet är det. Men är alla runt omkring oss det? Och om vi är det – är vi också beredda på att det kan bli sämre, att det faktiskt kan bli krig…?

Efteråt blir det ofta tyst. Kanske just därför slutar han aldrig där.

– Jag försöker alltid avsluta med att lyfta fram det fina. Vi har mycket som är värt att värna. Och om man bara lämnar folk med mörkret, då riskerar man att de inte bara går hem ledsna – utan att det faktiskt kan göra dem illa.

Det han talar om gäller system, samhällen, organisa­tioner. Men också honom själv. För parallellt med att han lämnat en av Sveriges mest exponerade roller har han börjat bygga något nytt – ett eget bolag, med bas i Norrköping. Ett beslut han tog kort efter att uniformen hängdes undan.

– Att driva eget är en frihet jag inte känt på länge.

Han fyllde 61 i somras men pratar ogärna om pension.

– Jag ville inte bli anställd igen, inte ta något nytt offentligt uppdrag. Jag var klar. Det här handlar om att skapa något som håller – inte bara ett år, utan också om fem år. Det ska inte vara en dagslända.

Finns det en drivkraft att tjäna pengar?

– Inte i grunden, nej. Det här med att maximera och jaga tillväxt bryr jag mig inte särskilt om. 

Vi går ut på Skvallertorget. Ingen presschef, inga Säpovakter. Bara han och folk som rör sig över torget i vårsolen.

Vapenrocken hänger i en mörk kostympåse över armen. Den fick göra några timmars tjänstgöring igen för första gången sedan den 1 oktober.

– Jag vet exakt var den hängde i garderoben. Och nu ska den tillbaka dit, säger Micael Bydén.

Sedan korsar han torget, ensam. Inte som ÖB. Bara som en ”lite äldre gubbe” i vårsolen – som vet hur man låser en ståldörr.

FAKTA: Micael Bydén om… 

Prepping: Jag preppar lite: vatten, spritkök, ljus, pasta, ris och energibars. Är man inte krigs­placerad har man ett ansvar att kunna klara sig själv, och gärna hjälpa någon annan också.

Klädstil: Uniform har jag burit i hela mitt yrkesliv, det räcker nu. Kostym tar jag på mig när det behövs, men jag trivs bäst i jeans och t-shirt. Att klä sig enkelt känns skönt.

Träning: Jag försöker få till tre pass i veckan, helst på morgonen. X-Force-maskinerna passar mig, de är rytmiska, kontrollerade och effektiva. Missar jag träningen går jag mest runt och muttrar lite norrländskt.

Norrköping: Jag bor här nu, och mycket har förändrats. Industrilandskapet, Strömmen, centrum – det är så vackert. Vi försöker ta del av både restauranger och kultur. Kulturnatten och Nyårspromenaden var något helt nytt för mig, folk går verkligen man ur huse.