2025-10-16
Ledaren: Ljuset i mörkret
Han korsar Skvallertorget med en mörk kostympåse över armen.Ingen lyfter blicken, ingen stannar. Fotsteg ekar mot stenläggningen, en cykelklocka skär genom sorlet. Snart har han försvunnit i mängden, en siluett bland andra.
Ändå är det inte vilken man som helst. Tills nyligen bar Micael Bydén ansvaret för ett helt lands försvar. Och i påsen över armen ligger uniformen som inte längre ska bäras.
Den förre överbefälhavaren har klivit av från landets högsta post och landat i Norrköping. Han går ensam på gatorna, promenerar med hunden, driver sitt bolag, tränar på gymmet.
Kontrasten är total: från Nato-möten och krigsanalyser till en vardag där han rattar sin egen kalender.
Bara några hundra meter bort, under marken, väntar skyddsrummen. Ståldörrar med tunga vred, gröna nödutgångsskyltar, luft som står stilla. Länge betraktade vi dem som reliker från en annan tid. Nu är de återigen samtid. Mörkret har krupit närmare.
Men Micael Bydén själv påminner om något annat: vikten av ljus. Att inte fastna i hotbilderna. Att hålla fast vid framtiden. Och just där finns Norrköpings nerv.
Bläddra i detta nummer – ljuset finns överallt. I en korvkiosk som måste flytta men vägrar dö – en bamse med mos är mer än snabbmat. I ett familjeföretag som byggt en av Europas mest avancerade laddparker för ellastbilar. I gamla fabriker som fyllts med AI-labb och organisk elektronik. I chipprojekt som ger Östergötland en plats i Europas mest strategiska bransch.
Ljuset finns också i berättelserna om människor. I en entreprenör som förlorade allt i en konkurs men byggde nytt vid köksbordet. I två män som gör nykterhet till en efterfest i bubbelgumsrosa fåtöljer. I småföretagaren som dag efter dag räddar spruckna skärmar och därmed också människors rytm av mejl, samtal och bilder.
Det här är ingen putsad stad. Den är brokig, ibland kantig, alltid på väg. Men här finns också en kraft att resa sig, att börja om, att hitta nya vägar när de gamla tar slut.
1719. 1822. Bränder som lade Norrköping i ruiner. Och varje gång reste den sig igen – som en fågel Fenix ur askan.
Det är därför scenen på Skvallertorget blir mer än en vardagsbild. Uniformen ligger undanlagd. Skyddsrummen står kvar. Men i höstsolen rör sig livet vidare. Ljuset finns överallt.
Henrik Lenngren, redaktör