David Nilsson i köket – mellan stadspuls och sameviste. Foto: Peter Holgersson

2026-05-27

60 sekunder med… David Nilsson

Han har ett ben i Norrköpings innerstad och det andra i en kåta utan el i Arvidsjaurs renskogar. Som vd för NKPG City jobbar David Nilsson med handel, flöden och stadspuls – men i köket är det inälvsmat, hjärnpalt och farmors gamla samiska recept som gäller.

Du är uppvuxen i Arvidsjaur. När började du inse att ert sätt att laga mat inte var som andras?

– Det gör man inte när man är liten. Då är det bara vardag. Men i efterhand har jag förstått att vi levde ganska speciellt. Vi tog vara på allt naturen gav oss och åt efter säsong – ibland fågel, ibland fisk, ibland ren. Jag tror inte vi någonsin hade köpegravad lax hemma. I stället var det en öring vi fått upp på nät som gravades till jul. Vi slaktade själva och tog hand om allt. Blodet blev till blodkorv och hjärnan till hjärnpalt. Inälvsmat var inget konstigt. När vi slaktade en ren fick vi ofta ta hand om det som blev över – de delar som ingen annan ville ha. Lite som en samisk version av en ’butcher’s steak’. För oss var det självklart. Allt skulle användas. Det var ett hantverk från början till slut.

Följarskaran på sociala medier växer och all mat är snyggt stajlad. När blev du matinfluencer med dagsljuslampa?

– Haha, jag började mest för att det var kul. Det var aldrig någon plan. Men det har vuxit – jag har drygt 4 000 följare nu, och vissa grejer exploderar. En hemmagjord dönerkebab jag la upp fick 200 000 visningar. Det roliga är att det nästan alltid är det enkla som flyger – sådant som folk känner igen men aldrig lagat själva. Jag gör mycket snabbmat på mitt sätt. Men samtidigt älskar jag det pilliga… ’pincettmat’ och fine dining. Det är vackert, precist och du kan verkligen få fram nyanser. 

När du lagar ren, vad är det egentligen du står och tillagar? En rätt, ett arv eller bara ett väldigt gott kött? 

– Allt det där. Renen är så starkt kopplad till mitt ursprung och min barndom. Min favorit är suovas. Det ska rökas långsamt med björkved i en kåta, helst under höst eller vår. Det går knappt att efterlikna. Jag gör skav, tartarer, råbiff – men det börjar med råvaran. Och respekt för djuret.

Du har fått propåer om att göra en egen kokbok. Är det något du vill?

– Ja. Det är en liten dröm jag bär på, men det måste få ske på mina villkor. Jag har en tanke om att göra det ihop med min pappa, som bor kvar i Sápmi. En kokbok baserad på min farmor Astrids gamla recept – men i ny tolkning. Sápmi möter samtiden, kan man säga. Men det ska få ta tid. Det måste få vara ett hant­verk det också.

Om Norrköping vore en maträtt, hur hade du beskrivit den på menyn?

– Det lutar åt en brokig buffé. Något med många olika smaker från världens alla hörn. En varm sås, ett inslag av störrom. Det finaste ihop med det oväntade. Det är just den blandningen som gör Norrköping kul – kontrasterna.

Du får planera en heldag i city för någon som aldrig varit i Norrköping. Inga budgetar, inga styrdokument, bara känsla. Vad får hen se, smaka och känna?

– Jag skulle börja i Industrilandskapet – det är unikt. Ta ett besök på Ståhls Collection, sen en sväng i Knäppingsborg. Galleriorna håller riktigt hög nivå för en stad av vår storlek, och vi har ett brett utbud även utanför dem. Sen avslutar vi kvällen på någon restaurang med delade rätter. Men vi behöver få in fler människor i city. Befolkningstillväxten är den stora knäck­frågan, och där är universitetet nyckeln.

Är ryktet om cityhandelns död i Norrköping överdrivet?

– Ja, ja, ja. Det sker bara en omvandling. Utbudet i city växer, men det är andra verksamheter som tar plats: lågpris, upplevelser, tjänsteföretag, mat och dryck. Det handlar inte om att allt ska se ut som förr, det handlar om att förstå vad stadskärnan kan vara nu. Och framåt.

Du har ju ett ben i Norrköpings stadskärna och ett i Arvids­jaurs renskötselmarker. Var trivs du bäst?

– Tricky question… Jag trivs otroligt bra här och skulle inte vilja flytta. Jag älskar Norrköping; dynamiken, blandningen mellan arkitektur, kulturliv och allt som bubblar i näringslivet. Det finns en busig innovationskraft här. Men för att orka med det tempot är det också helt ovärderligt att kunna åka upp till vår familjs sameviste i Araksuolo. Där finns ingen el, inget rinnande vatten och noll täckning. Ska vi äta protein får vi fixa det själva. Det är något annat. Något jag behöver.

Kan du se framför dig en turismidé som funkar i Sápmi men är född ur ett citytänk?

– Jag ser det vackra i olikheterna. Jag uppskattar skogen, fjällen och vidderna, men också det urbana. Det viktiga är att inte blanda ihop dem till något de inte är. Vi gör ofta samma misstag: försöker skapa det vi saknar i stället för att bygga på det vi faktiskt är bra på. I Norrköping tittar vi på Linköping. När jag jobbade i Linköping gjorde man tvärtom och undrade hur Norrköping lyckades med sitt kulturliv. Utveckling blir bäst när den tar avstamp i det unika. Sápmi ska bygga på det som är Sápmi, Norrköping på det som är Norrköping. Lärdomar kan vi dela, men inte koncept.