349 viljor i kammaren. 97 sorter i tomatsäckarna. Allt med samma princip: tålamod, och insikten att resultat inte kan pressas fram. Foto: Peter Holgersson
2026-05-27
Talmannen och tomaterna
Andreas Norlén leder 349 starka viljor som är professionellt osams, ibland på distans från köksbordet i Eneby. Mellan akuta riksdagsbeslut och ett tomatodlande som drivs med pärmar, sorter och tålamod träder en talman fram som tror mer på ordning, ansvar och rytm än på stora ord.
Portföljen kommer i en lite för vid båge när han kliver in i bostaden i Karlshov. Inte som ett vredesutbrott eller en markering utan som en följd av ett för snabbt steg, av att kroppen fortfarande går i riksdagstempo medan vardagen kräver något helt annat.
I den där kollisionen mellan plikt och privatliv råkar portföljen få med sig en planta och en rödsvart Tartufo, omsorgsfullt uppdriven från frö, krossas mot marken.
Andreas Norlén beskriver det som en sorts komisk olycka, men han säger det med en ton som gör att man hör hur mycket han egentligen bryr sig, både om det han förstörde och om den blick han fick.
– Jag kom hem med bra klipp i steget och råkade svinga till lite för mycket med portföljen. Min fru Helena uppskattade inte riktigt den trädgårdsinsatsen. Eller gallringsinsatsen, kanske man ska säga.
På Campus Norrköping står Andreas Norlén nu med en skål tomater i händerna, ett handfast bevis på att livet också rymmer annat än protokoll och akuta telefonsamtal. Han lyfter upp en klase och radar upp sorterna med samma lugna precision som i riksdagen.
– Black Pearl, Ponderosa och Lemon Drop… det är några av de sorter som vi odlar längs häckar och staket i tomatsäckar.
Tomaterna är inget sidointresse som råkar bli kul i intervjuer, utan ett projekt som har vuxit in i familjens vardag, där tid, närvaro och tålamod är viktigare än tempo.
– När vi började odla tittade vi på de första krukorna var femtonde minut efter att vi sått och undrade varför inget hände. Men riktigt så snabbt går det inte. Det är ett projekt som sträcker sig över flera månader. Man kan inte få resultat omedelbart.
Allt började under pandemin, när de behövde något som höll ihop sommaren, konkret men utan brådska.
– Helena hade några irriterande väninnor som ’hade dragit upp egna plantor från frön’ och sa det med en viss självgodhet. Helena är tävlingsmänniska, hon funkar lite så: kan de, så kan vi.
Det som började med ett begränsat antal sorter växte snabbt. Ett år landade de strax under hundra, året därpå närmade de sig 150.
– Från vanliga människor blev vi fullfjädrade tomatnördar på bara ett par år. Vi försökte skala ner, men det slutade med 97 sorter. Året därpå hade vi haft 150, om jag inte hade krossat en med portföljen.
Sådden har blivit ett återkommande startskott för året, mer praktisk än romantisk.
– Vi sår fröna på Vasaloppssöndagen. Då är det lagom långt kvar tills det blir frostfritt, och när sommaren tar över kräver det sitt: tjuvning, sniglar, skadedjur och helger som försvinner, buret av ett system där Helena håller ordning på sorterna i sina pärmar.
Det är samma rörelse bort från brådska som präglar hemkomsten till Norrköping, inte som en ort han råkar bo i utan som platsen dit kroppen faktiskt landar efter veckorna i Stockholm, där tempot sänks.
– Känslan är densamma varje gång: det är jättehärligt att komma hem. Här finns Helena och Henry, det är här jag andas ut. I en ganska hektisk tillvaro är det en oas.
När han pratar om Norrköping gör han det som någon som både sett staden på håll och levt i den, och han återkommer till Industrilandskapet och Campus som platser där något vände. Flytten hit var inget infall, säger han, utan ett sätt att få vardagen att hålla ihop över tid.
Inför valet 2014 bodde han och Helena i Motala och Helena pendlade till sitt arbete i Norrköping. När huset i Karlshov dök upp var det inte kalkylen som avgjorde. Han åkte på visning utan att få tag i Helena, fick med henne vid infarten till stan och båda kände direkt att huset var deras, varmt och vänligt, även när de senare trodde att affären var förlorad.
På valdagen till Europaparlamentet var han ute och knackade dörr när telefonen ringde. Budvinnarna hade krånglat, säljarna tröttnat, och affären öppnades igen.
– Mäklaren ringde och frågade om vi ville köpa till vårt senaste bud. Jag sa ja och fortsatte knacka dörr.
I hans beskrivning av talmansuppdraget flyter det offentliga och privata ofta ihop, ibland i samma minut, ibland genom ett samtal som förändrar hela kvällen. Därför blir hemkomsten viktig. Han säger att han är ”ganska lite talman” hemma, men telefonen är alltid på.
Det blir tydligt en fredagskväll i april 2023, när familjelivet plötsligt bryts av ett samtal från utrikesminister Tobias Billström. Situationen i Sudan hade eskalerat och svenskar behövde evakueras från Khartoum. Det som krävdes var inget uttalande eller en pressträff, utan ett snabbt och korrekt riksdagsbeslut.
– Situationen var allvarlig, det krävde en militär evakueringsinsats och därmed ett riksdagsbeslut. Som talman behövde jag omedelbart kalla in riksdagen, samråda med gruppledarna och se till att allt kunde genomföras snabbt och korrekt. Mindre än två dygn senare var beslutet fattat.
När han pratar vidare om sitt uppdrag som talman landar han i samma ton, lågmäld och konkret, mer inriktad på hur saker faktiskt måste fungera än på stora ord.
– Man måste kunna lyssna in, men också veta vad man själv vill. Annars går det inte att leda.
Han citerar sin företrädare Per Westerberg, med ett konstaterande som fångar vardagen i riksdagen.
– Att leda riksdagen är att leda 349 personer som är professionellt osams, som min företrädare Per Westerberg uttryckte det. Men samtidigt är det förvånansvärt lätt att komma överens i de formella delarna. Man kan ha stora motsättningar i sak och ändå samarbeta om process och ansvar. Det är där demokratins spelregler visar sitt värde.
Det där skiftet, från konflikt till fungerande vardag, återkommer när han pratar om livet hemma. Han säger att han är ganska lite talman i köket, och att familjen har sina egna sätt att hålla ämbetet på plats.
– Om man kommer hem från riksdagen och känner sig väldigt betydelsefull efter en dag i Stockholm, så räcker det med att höra: ’Hej på dig, din gamla ödla.’ Då kommer man ganska snabbt ner på jorden.
Hemma behöver ingen imponeras av ämbetet. Sonen Henry, nio år, är redan en del av samtalet om världen, inte som partipolitik utan som omvärld och oro, sådant barn ändå snappar upp när vuxna pratar och stämningar förändras. Andreas Norlén vill varken skrämma eller försköna, men tror mer på samtal än på tystnad.
– Världen är ganska brutal, men just därför behövs samtal.
Det finns en annan sida av honom i de där mer lokala frågorna, när han beskriver vad som är ”mest norrköpingskt” för honom, och det blir inte en pampig lista över sevärdheter.
– Ett sommarbad i utomhusbassängen i Himmelstalund, kombinerat med en Halvars-glass på Södra Promenaden räcker långt. Det var där vår son Henry knäckte simkoden, på allvar.
Nu står han i stället på Campus Norrköping, framför väggarna av ljuddämpande fält i blå och gröna toner, med kostymen knäppt och en skål tomater i handen, och skillnaden mellan rollerna blir nästan fysisk.
– I min roll som talman har jag alltid kostym. Det handlar om respekt för uppdraget.
När han byter miljö förändras också vardagen.
– Om du ser mig på ICA i Eneby är det oftare jeans, skjorta och en tröja.
Hemma i Karlshov finns inget behov av signaler. Trädgården kräver något annat: tid, upprepning, närvaro. Tomaterna bryr sig varken om protokoll eller nyhetsläge.
– Man kan inte få resultat omedelbart.
Andreas Norlén låter orden stanna kvar, som om de rymmer mer än bara fröna i krukorna.
Fakta: Andreas Norlén
Andreas Norlén föddes 1973 i Bromma och växte upp i Ödeshög, är jurist och har suttit i riksdagen sedan 2006. Han valdes till talman 2018 och har blivit ett välkänt ansikte under flera utdragna regeringsbildningar, där hans talmansrundor, lågmälda stil och små vardagsgester – som att bjuda gruppledarna på hembakat – blivit symboler för ett metodiskt och avdramatiserande ledarskap. Hösten 2014 flyttade han med sin fru Helena till Norrköping, där familjen bor i Karlshov med sonen Henry.
Herr talman om Norrköping
Favoritplats för att bada: Utomhusbassängen i Himmelstalund. Det var där vår son Henry knäckte simkoden på riktigt.
Glassval: Halvars på Södra Promenaden, gärna i anslutning till badet.
När jag vill tänka ostört: Helst hemma eller ute i naturen. Marby är en favorit. Och så har jag ett kantarellställe i skogarna utanför stan – men det behåller jag för mig själv.