Krimförfattaren som hellre dras mot det oputsade än det vykortsvackra. Foto: Peter Holgersson

2026-05-27

Doldisen som söker skuggorna

Hennes penna har varit med och byggt världarna bakom Snödrömmar, Gåsmamman och Maria Wern – serier som letat sig in i jultraditioner, streaminglistor och svenska vardagsrum. Nu kliver Inger Scharis fram och gör sin hembygd till scen för nästa mord, med industriområden och Vånga-skogarna som kuliss och sitt eget namn på omslaget.

Klockan är strax efter fem när ljuset tänts i verandan. Det är där Inger Scharis inleder sina dagar. Kaffekoppen i handen, mörkrosten ångande, en blick ut över marken där hennes farfars far en gång planterade äppelträden. Här, i tystnaden, kommer dagens första meningar.

Ibland hör hon snön från Snödrömmar knarra någonstans i bakhuvudet. Ibland Maria Werns lågmälda röst, lika tydlig som om Eva Röse satt mittemot och läste replikerna. Ibland hotet och hettan från Gåsmamman, eller pulsen från Fartblinda. Alla de världarna ligger kvar som tunna avlagringar i hennes huvud och följer med henne in i huset när morgonen långsamt tänds.

Hon rör sig inåt genom huset som om det vore en karta över hennes liv. Först arbetsrummet där lapparna sitter på väggarna, tidspilarna är dragna och karaktärerna väntar på sina scener. Det finns fortfarande något av zoologen kvar där inne, ett ordningssinne som aldrig helt lämnat henne. 

I nästa rum är rytmen mjukare: trä, växter, böcker, en gammal djurfäll som minner om ett liv hon lika gärna hade kunnat fortsätta i – rovdjurspår i Tanzania, fältdata om vargar i Sverige. Längst bort väntar verandan, platsen där delar av Åtel tog form, där en tjuvjagad varg och ett dödsskott i skogen blottar hur snabbt lojaliteter spricker när tystnaden tar över. Genom den öppna dörren flöt Östergötland rakt in i kapitlen, och just där – i mötet mellan landskapet och morgonljuset – växer både hemtamhet och den arbetsdisciplin som bär hennes dagar.

Inger Scharis har alltid gått upp tidigt, men disciplinen kom egentligen inte från någon skrivkurs utan från en hund.

– Rocky gick upp klockan fem varje morgon och ville ut i trädgården. Till slut tänkte jag: okej, då sätter jag mig väl och jobbar. Det blev en vana. Mina bästa skrivtimmar är mellan fem och nio. Sedan kan jag sitta hela dagen om det behövs.

Det låter självklart att Inger Scharis skulle hamna här, men vägen hit har inte varit spikrak. Hon publicerade en novell i Starlet som tolvåring, skrev artiklar i Norrköpings Tidningar som 17-åring och for till Stockholm för att göra film. Och manus­jobben ledde till tre decennier i svensk tv-historia: Rederiet, Gås­mamman, Fartblinda, Heder, Oskyldigt dömd, Maria Wern. Hundratals timmar dramatik där hennes namn sällan syns mer än i eftertexterna.

– Visst är jag en doldis. När folk tänker på Maria Wern tänker de på Eva Röse, inte på mig. Men det tycker jag bara är skönt. Jag har kunnat stå bakom och jobba. Därför kändes det extra läskigt när Åtel kom. Det är min bok, mitt namn på omslaget. Ingen att gömma sig bakom.

Hon beskriver tv som ett kollektivt maskineri. Det är alltid många händer som är med i samma berättelse. Författare, producenter, regissörer, skådespelare – allt prövas, allt stöts och blöts. Det kan alltid bli bättre, säger hon, men du tappar också något av ditt eget fingeravtryck. Romanen blev motsatsen: i princip bara hon och förläggaren. 

– Ingen manusgrupp, ingen regissör, inga produktionsmöten. Det var fantastiskt kreativt, men också väldigt ensamt. Här satt jag i Skärblacka och skrev medan alla andra hade kollegor runt sig. Jag är i grunden ganska social.

Mitt i tv-karriären gjorde hon något få väntat sig. Hon bytte spår helt. Flyttade hem, läste basår, kämpade sig genom matte och kemi, tog en master i biologi, jobbade med hotade arter, skuggade rovdjur, följde vargvalpar i forskningsprojekt för Naturvårdsverket.

– Jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle skriva igen. Att försöka rädda en hotad art kändes viktigare än att hitta på ännu en historia. På riktigt viktigare.

Det var först när nästa steg krävde egen finansiering som hon hamnade i ett vägskäl. Tv erbjöd uppdrag, forskningen gjorde det inte. Hon gled tillbaka in i manusvärlden – av ekonomi lika mycket som av lust – och märkte hur lätt det var att försvinna ur de nätverk man inte närvarar i. Byter du efternamn och är borta några år, är du snabbt bortglömd. 

Samtidigt började en historia ta form i bakhuvudet. Under arbetet med vargvalpsprojektet såg hon konflikterna runt sig: politik, bygemenskaper, rädsla, passion.

– Jag insåg ganska tidigt att ingen tv-kanal skulle ta i historien. Vargfrågan är för laddad, för känslostyrd. Då tänkte jag att det måste bli en bok.

Det blev grunden till Åtel. Hon skrev hundra sidor, skickade till agenten, och sju förlag tackade ja. När boken kom ut via Bokförlaget Forum fick den snabbt uppmärksamhet – en positiv recension i Dagens Nyheter och läsare som fann både miljöer och människobeskrivningar trovärdiga.

Då kom skrivkrampen, som en skugga precis där nästa bok skulle börja.

– Jag tror att jag blev lite överambitiös. Att bli recenserad i DN som debutant, det var stort. Samtidigt tror jag inte att tvåan blir recenserad. Plötsligt ger jag mig in i en helt annan bransch, där det är min text och bara min text som bedöms. Det skapar en prestationsångest som jag aldrig känt i tv-världen.

Att hon nu låter uppföljaren ta ännu tydligare avstamp i Norrköping beror både på hjärtat och på fiktionen. Hon pratar om Vånga-skogarna, hamnen, industriområden som ska rivas för att lämna plats för något nytt.

– I Åtel var vi ute i skog och mark, i nästa bok flyttar jag runt mer. Jag har hittat den perfekta mordplatsen, men jag tänker inte spoila den. Den spelar en viktig roll, säger hon och ler.

Inger Scharis fastnar ofta i de delar av Norrköping som inte hamnar på vykort.

– Jag dras mer till de mörka områdena än till de putsade. Hamnen, industriområdena, platser där det kan kännas lite ödsligt och spöklikt. Krimmiljöerna blir bara bättre och bättre där. 

Men spåren hon bär med sig från Åtel finns kvar. Vargarna rör sig fortfarande i bakgrunden. Östergötland är i dag ett av landets vargtätaste län.

– Första gången jag som liten hörde ylandet på Skansen blev jag livrädd. Sen hörde jag att det bara fanns två vilda vargar kvar i Sverige. Då gled jag från rädsla till medkänsla. Tänk att vara ensam kvar av i sin art. Den tanken har följt mig sen dess.

När hon skrev Åtel lät hon zoologen styra. Vargen attackerar inte människor i det vilda, så då gör den det inte heller i boken. Naturen får vara natur.

Samma princip tycks styra henne själv: att följa det som känns sant snarare än det som är bekvämt.

Därför har hon bytt spår så många gånger – tv, zoologi, tv igen, romanerna – alltid dit lusten pekat.

– Det har jag gjort från journalistik till tv, från tv till zoologi, tillbaka till tv och nu till böckerna. Jag vet inte om det är modigt eller dumdristigt. Men det har gett mig ett liv jag trivs med.

Orden dröjer kvar. Skogarna rör sig långsamt i morgonljuset, samma landskap som ledde henne från forskningen till fiktionen. På verandabordet väntar dagens blankrad. Hon reser sig, tar ett andetag och börjar om. Så fortsätter hennes världar att växa.